Tommys Tillfälliga Tankar

Tommy skriver här sina högst personliga tankar och reflektioner om aktuella ämnen inom HR-området.


 

  • 2017-04-12

    Barnmorska, abortarbetsuppgifter och religionsfrihet

    Arbetsdomstolen har idag (2017-04-12) avgjort ett uppmärksammat mål (AD 2017 nr 23) rörande en barnmorska som inte fått anställning på grund av att hon meddelat att hon avsåg att – på grund av sin religiösa tro – vägra utföra arbetsuppgifter som har med abort att göra. Barnmorskan har hävdat att arbetsgivaren kränkt hennes rättigheter enligt artiklarna 9, 10 och 14 i Europakonventionen samt missgynnat henne i strid mot diskrimineringslagen.

    Enligt Europakonventionen (artikel 9.1) har var och en rätt till bl.a. religionsfrihet. I denna frihet ingår friheten att utöva religionen. Av artikel 9.2 i Europakonventionen framgår att inskränkningar i religionsfriheten måste ha lagstöd.

    I diskrimineringslagen förbjuds såväl direkt som indirekt diskriminering.

    I kort sammanfattning innebär domen följande.

    Den allmänna arbetsledningsrätt som tillkommer en arbetsgivare utgör ett ”lagstöd” för att bl.a. begränsa religionsfriheten. Arbetsgivaren får emellertid inte använda sin arbetsledningsrätt i strid mot annan lag. I domen diskuteras om arbetsgivarens uppställda villkor (att barnmorska måste medverka vid abort) strider mot abortlagen. Arbetsdomstolen kommer fram till att arbetsgivarens agerande står i överensstämmelse med abortlagen.

    Beträffande direkt diskriminering konstaterar domstolen att arbetsgivarens beslut att inte anställa barnmorskan inte hade samband med hennes religion. Beslutet grundades istället på det faktum att hon avsåg att vägra att utföra vissa av de arbetsuppgifter som ingår i tjänsten som barnmorska. Redan av den här anledningen utgör inte agerandet en direkt diskriminering.

    Vad gäller indirekt diskriminering är läget ett annat. Det är klart att arbetsgivarens tillämpning av villkoret (att barnmorska måste kunna medverka vid abort) särskilt missgynnar den som av religiösa skäl inte vill medverka till abort. Frågan är därmed om denna tillämpning har ett berättigat syfte samt om tillämpningen är lämplig och nödvändig för att uppnå detta syfte.

    Arbetsdomstolen finner att arbetsgivaren har ett berättigat syfte, nämligen att tillhandahålla god hälsovård i enlighet med svensk lag. Vidare konstateras att tillämpningen av ”villkoret” är lämplig (effektiv för att uppnå syftet) och nödvändig (syftet kan inte uppnås på annat – icke diskriminerande – sätt) utifrån den organisation av vården som arbetsgivaren har valt. Därmed förelåg heller inte någon indirekt diskriminering.

    Tommy

  • 2017-03-15

    Massmedial förvirring om muslimsk huvudduk

    EU-domstolen har avkunnat två domar som handlar om förbud mot muslimsk huvudduk på jobbet. Det ena fallet är franskt och det andra är från Belgien. I det franska fallet är huvudfrågan (observera och förlåt ordvitsen) om arbetsgivaren kan ställa krav på att en medarbetare inte får bära muslimsk huvudduk med hänvisning till att en kund inte vill att medarbetaren, som utför tjänster hos kund, har huvudduk. På den frågan svarar EU-domstolen ett tydligt nej. Att kunden har ett visst önskemål är i sig inte tillräckligt för att åberopa det undantag som i lagen kallas motiverad särbehandling. Detta undantag kan åberopas om det är fråga om ett verkligt yrkeskrav som är lämpligt och nödvändigt att tillämpa, t.ex. krav på viss religiös tro hos den som ska fungera som präst eller pastor.

    I det belgiska fallet diskuteras om en arbetsgivare kan införa en allmän ordningsregel om religionsneutral klädsel. Här kommer domstolen fram till att detta är fullt möjligt under förutsättning att man har ett berättigat syfte (t.ex. att framstå som religionsneutral i förhållande till kunder) och att tillämpningen av klädeskravet är lämplig och nödvändig för att uppnå detta syfte.

    Domstolen konstaterar i sin dom att en allmän ordningsregel inte utgör en direkt diskriminering. Det sagda förutsätter naturligtvis att det är fråga om en allmän ordningsregel som i praktiken rör alla typer av religioner.

    Däremot kan tillämpningen av en sådan allmän ordningsregel utgöra en indirekt diskriminering. Den indirekta diskrimineringen på grund av religion innehåller följande moment.

    För det första ska tillämpningen särskilt missgynna personer som har en viss religion. Om det i praktiken visar sig att den allmänna ordningsregeln särskilt missgynnar muslimer, är detta kriterium uppfyllt.

    För det andra ska arbetsgivaren i så fall bevisa att tillämpningen har ett berättigat mål (verksamhetsmål) och att tillämpningen är lämplig och nödvändig för att uppnå detta mål. Att arbetsgivaren vill visa upp en religionsneutralitet i förhållande till kunder utgör tveklöst ett berättigat mål. Det avgörande blir därmed om tillämpningen är lämplig (effektiv) och nödvändig. Kravet på nödvändighet innebär att målet inte kan uppnås på något annat – icke diskriminerande – sätt.

    EU-domstolen tar inte ställning till frågan om den aktuella tillämpningen var lämplig och nödvändig. Den bedömningen måste nationell domstol göra.

    De resonemang som EU-domstolen för är tämligen självklara utifrån EU-rättens innehåll och innebörd. Det är inte alls fråga om några kappor som har vänts efter vindar, som en del massmediala kommentarer antyder.

    Tommy

  • 2017-03-01

    Att vilja men inte kunna eller att kunna men inte vilja

    Våra ledande politiker betonar i alla tänkbara sammanhang att alla i vårt samhälle ska ”göra rätt för sig”. Det har till och med blivit tillåtet att tala om plikt. Nu senast har socialdemokraterna gjort ordet plikt till politiskt budskap. Samtidigt förs en något förvirrad debatt om bidragsberoende och utanförskap.

    Själv har jag lite svårt för ordet plikt. Det känns som någonting icke ömsesidigt eller rent av diktatoriskt. Jag skulle vilja tala om åtagande istället. Som medlem i vårt samhälle har jag rättigheter och skyldigheter. Medborgarskapet är en ömsesidighet. Vi medborgare har åtaganden gentemot varandra; åtaganden som i många fall till och med är kodifierade i lagstiftning. Samtidigt har vi som medborgare många rättigheter i samhället.

    Den svenska principen för det medborgerliga åtagandet kan kanske beskrivas i uttrycket att var och en ska bidra efter förmåga och få stöd efter sina behov. Samtidigt har vi alla ett stort antal grundläggande rättigheter beträffande t ex utbildning, sjukvård och omsorg i olika hänseenden. Den som inte bidrar efter förmåga eller överutnyttjar rättigheter lever alltså på andras bekostnad och bryter därmed mot sitt samhällskontrakt.

    Med dessa utgångspunkter är det intressant och ytterst oroande att notera att vi för närvarande har ungefär 130.000 ungdomar som varken arbetar eller studerar. Ett förhållande som vi i praktiken aldrig i tidigare generationer har upplevt. I det gamla bondesamhället förekom visserligen s k hemmasöner och hemmadöttrar. Beteckningar som användes på söner och döttrar som ”blev kvar” hemma hos sina föräldrar även i vuxen ålder. Dessa personer gjorde förvisso ”rätt för sig” genom arbete på gården och – kanske framför allt – genom att ta hand om åldrande föräldrar.

    Dagens hemmasöner och hemmadöttrar är stugsittare (lägenhetssittare), som oftast inte gör någonting alls av produktivt slag. De försörjs av sina föräldrar eller av samhället. De fullgör inte sina åtaganden i samhällskontraktet. Hur är detta möjligt?

    För att förstå situationen är det väldigt viktigt att skilja mellan att vilja men inte kunna studera eller arbeta och att kunna men inte vilja detsamma. Den som saknar förmåga att studera eller arbeta ska självfallet garanteras sina grundläggande rättigheter. Däremot måste den som kan men inte vill studera eller arbeta förmås att leva upp till sina ”åtaganden” som samhällsmedborgare. Det kan inte vara acceptabelt att ovilja (eller icke vilja) ger rätt till försörjningsstöd eller annat samhälleligt stöd. Det kan rimligen inte vara så att ovilja är en diagnos.

    Människans fria vilja är en fantastisk gåva som vi har och kan utöva i vårt samhälle. Den gammaltestamentliga beskrivningen handlar om att Gud tog risken, trots alla farhågor, att ge människan en fri vilja. Oavsett denna beskrivning och oavsett Guds eventuella inblandning kan alltså konstateras att vi som har förmånen att leva i ett fritt samhälle har möjligheten att ständigt träffa fria val.

    Den medborgare som inte vill leva upp till de medborgerliga åtagandena använder alltså sin fria vilja på ett osolidariskt sätt. Om den unge som varken studerar eller arbetar har förmåga (alltså kan) studera eller arbeta, agerar han eller hon således osolidariskt. Varför har det blivit så?

    I allehanda sammanhang där vi talar om åtaganden, är det viktigt att se vilka konsekvenser som en underlåtenhet i åtagandehänseende får. Den unge som träffar valet att varken studera eller arbeta, trots att han eller hon kan, drabbas i praktiken av få eller – i värsta fall – inga negativa konsekvenser. Det är just detta som är det nya och som skiljer den här ungdomsgruppen från alla tidigare ungdomsgrupper.

    Det finns också viktiga pedagogiska aspekter på det ovannämnda konstaterandet. För det första är jag övertygad om att de allra flesta i gruppen unga som varken studerar eller arbetar (trots att man kan) inte har något ont eller samhällsfientligt uppsåt. Det handlar sannolikt om okunskap eller oinsikt (om ordet nu finns). Har någon sagt till den unge att hans eller hennes agerande är osolidariskt och innebär att man lever på andras bekostnad?

    För det andra gör vi dessa unga en stor björntjänst genom att tillåta (konsekvenser saknas) att man slipper att studera eller arbeta, trots att man egentligen kan. Ett fullvärdigt vuxenliv förutsätter för alla (utom för det lilla fåtalet som har haft oturen att födas med sådan rikedom att arbete är onödigt) att man försöker – efter förmåga och möjligheter – att försörja sig själv genom eget arbete. Ett aktivt deltagande i arbetslivet är oerhört berikande (kanske inte alltid i en materiell mening) för människan. Arbetet har mycket stor betydelse för självbild och självförtroende. Att klara av en arbetsuppgift stärker människan i flera hänseenden. Det sagda är faktiskt inte en idyllisering av arbetet utan har konstaterats i mängder med vetenskapliga undersökningar. Att arbetet dessutom kan ge ett materiellt utbyte, som i sin tur kan ge möjligheter att berika livet, gör ju inte saken sämre.

    För det tredje tycker jag att man ska framhålla att den unge som väljer att varken studera eller arbeta, trots förmåga, inte bara agerar osolidariskt. Han eller hon pekar dessutom finger åt alla de människor som vill arbeta men som faktiskt inte kan.

    Tommy

     

  • 2017-01-10

    Hjärtliga hälsningar.

    På intensivvårdsavdelningen spelades klassisk musik. Jag räknade att 14 olika slangar var kopplade till och i min kropp. Idel vänlighet och klassisk musik. Tiden stod stilla. En tub i halsen hade rivit upp sår. För min andning var sängen i uppfällt läge. Tiden stod helt stilla. Den digitala klockan visade 23:15. Jag somnade. Vaknade efter vad som kändes som en lång sömn. Den digitala klockan visade 23:17. Bara vänlighet. Klassisk musik. Men tiden stod obehagligt stilla.

    Det är nu fyra veckor sedan. Operationen av min hjärtklaff betecknas som lyckad. Jag ska få tillbaka alla krafter. Och lite till, om man får tro medicinmännen.

    Jag fick en ny penna i julklapp. Den har jag börjat att använda. En ny penna. Ett nytt år. Många nya regler och domar att kommentera. Och så en och annan bok, debattartikel, krönika och Tillfälliga Tankar. Det ska bli ett bra år 2017 med aktiva åtgärder för likabehandling och tillämpning av den nya visselblåsarlagen!

    Tommy Iseskog

  • 2016-11-15

    Vinster i välfärden

    En statlig utredning har nu kommit med förslag om begränsning av vinster i välfärden. Frågan är oerhört intressant, tankeväckande och förvirrande.

    Det intressanta handlar om att frågeställningen så tydligt avslöjar hur viktigt det är att formulera en problemställning och vilken ”styreffekt” som ligger i själva problemformuleringen. Om man frågar sig huruvida svenska skattepengar, avsedda för välfärdsinsatser, ska gå till skatteparadis, torde det var självklart att alla (utom möjligen den som disponerar kontot i skatteparadiset) tycker att detta inte borde vara tillåtet. Om man däremot frågar sig huruvida välfärdstjänster ska få/kunna utföras av privata aktörer, är det uppenbarligen så att en stor majoritet av svenska folket anser att detta ska vara tillåtet/möjligt.

    Det tankeväckande handlar om att den som köper en vara eller en tjänst alltid kan och borde förvissa sig om att man får en vara eller tjänst som är värd priset och som uppfyller förväntad och avtalad kvalitet. I dessa hänseenden skiljer sig inte välfärdstjänster från andra tjänster och avtal om välfärdstjänster skiljer sig inte från andra tjänsteavtal. Det offentliga träffar dagligen massor med avtal om inköp av varor och tjänster, som inte ligger inom den s.k. välfärdssektorn. I alla dessa situationer används skattepengar. I alla dessa situationer måste det vara självklart att man ska betala ”rätt” pris och få en leverans av vara eller tjänst som uppfyller såväl kvantitativa som kvalitativa krav. I alla dessa situationer används samma skattepengar som vid inköp av välfärdstjänster. Vi skattebetalare öronmärker inte (tyvärr?!) vad olika skattekronor ska användas till. Den delen är en budgetteknisk fråga, men det är inte olika pengar vi pratar om!

    Det förvirrande med det nu framlagda förslaget är att ”lösningen” angriper en effekt av dåliga avtal utan att på något sätt hantera orsakerna till det egentliga problemet. Effekten –att skattepengar kan gå till skatteparadis istället för välfärd – kan elimineras genom vinsttak. Orsakerna – dåliga avtal, dålig uppföljning av träffade avtal, bristande kvalitet i tjänsteproduktionen, bristande kompetens hos upphandlare etc – påverkas på intet sätt av denna reglering.

    Det är också förvirrande att det i debatten hävdas att det är ”svårt” eller rent av ”omöjligt” att kontraktera och mäta kvalitet i välfärden. Dessa påståenden är för mig obegripliga. Kvalitet i utförande av välfärdstjänster har naturligt med bemanning, kompetens hos personal och materiella resurser att göra. Kvalitet i välfärden har naturligtvis också med engagemang, kundnöjdhet och resultat (i olika meningar) att göra. På samma sätt som vi sätter pris på olika andra tjänster utifrån kvalitativa och kvantitativa krav, är det tveklöst fullt möjligt att göra detsamma beträffande välfärdstjänster.

    Om vi uppfattar att ett välfärdsföretag gör en oskäligt hög vinst, borde detta i grunden handla om antingen att priset på tjänsten är felsatt eller att tjänsten inte har levererats med den kvalitet som har (eller borde ha) avtalats. Om vi tycker att skattepengar ska användas till avsedda ändamål, borde alla inköp av varor och tjänster styras av krav på bra avtal och kompetent uppföljning av träffade avtal i syfte att fastställa att rätt kvantitet och kvalitet har levererats. Att sätta vinsttak i välfärden påminner om husägaren som nöjer sig med att sätta ut hinkar och andra kärl för att samla upp vatten när taket läcker. Akut är en sådan åtgärd motiverad, men den löser inte problemet med det läckande taket.

    Tommy

     

     

Mer

Illustration: Maria Sandqvist Wong

Prenumerera kostnadsfritt på Tommys tillfälliga tankar